• barn eller andra släktingar.
• Personen utsätts för, eller tvingas delta i, ryktesspridning, bevakning, kontroll, hot eller andra kränkningar – fysiskt eller digitalt.
• Personen hindras från att delta i utbildning, arbete, praktik, samhällsaktiviteter eller sociala sammanhang.
• Vårdnadshavare, partner eller anhöriga motsätter sig kontakt med myndigheter eller stödinsatser.
• Personen har en starkt begränsad umgängeskrets och få eller inga självständiga sociala kontakter utanför familjen eller den egna gruppen.
• Personen begränsas i sina val, till exempel när det gäller klädsel, umgänge, fritid, ekonomi, relationer eller livsbeslut.
• Personen bevakas eller kontrolleras av partner, vårdnadshavare, syskon eller andra personer som står nära familjen

För att identifiera möjlig utsatthet är det viktigt att ställa öppna frågor som synliggör begränsningar i livsutrymme och självbestämmande.

Exempel på frågor:

• Finns det saker du måste göra fast du inte vill?
• Finns det saker du vill göra men inte får?
• Vem bestämmer över viktiga beslut i ditt liv?
• Vad händer om du bryter mot regler eller förväntningar?

Vid bedömning av svaren är det viktigt att analysera om kraven och begränsningarna är kopplade till kön, sexualitet eller hedersnormer. Bedöm också om inskränkningarna strider mot personens rätt till självbestämmande och, när det gäller barn, mot barnets rättigheter utifrån ålder och mognad.

Om du misstänker att ett barn far illa ska du göra en orosanmälan till socialtjänsten i den kommun där barnet bor. Du behöver inte ha bevis eller vara säker. Det räcker att du känner oro eller har en misstanke.

I din anmälan ska du ange:

• vilket barn det gäller
• vad du har sett, hört eller fått kännedom om
• varför du känner oro

Var så konkret och tydlig som möjligt. Det underlättar socialtjänstens bedömning och fortsatta utredning.

Det är en fördel om anmälan görs skriftligt. Vid akuta situationer kan du först göra en muntlig anmälan och därefter skriftligen bekräfta den.

Om du misstänker att barnet har utsatts för brott bör du även överväga att göra en polisanmälan.

Vid misstanke om hedersrelaterat våld och förtryck ska du inte informera barnets vårdnadshavare om att du avser att göra eller har gjort en orosanmälan. En sådan information kan öka risken för barnet.

Behöver du stöd eller rådgivning inför en anmälan kan du kontakta socialtjänsten och beskriva situationen utan att uppge barnets identitet. Du är också välkommen att kontakta oss på Resurscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck Älvsborg för rådgivning och vägledning. Mer information om orosanmälan hittar du här:  Anmäla oro för barn – Stöd för anmälningsskyldiga och andra anmälare

Vid bortföranden av barn och vuxna är vikten av en god samverkan mellan myndigheter stor. Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck har samordnat en gemensam vägledning för yrkesverksamma inom socialtjänst, hälso- och sjukvård, skola och polis. Vägledningen beskriver hur man ska agera och ge skydd och stöd när barn eller vuxna riskerar att föras bort eller redan har förts utomlands för att utsättas för hedersrelaterad brottslighet.

Myndighetsgemensam vägledning vid hedersrelaterad brottslighet – Länsstyrelsen Östergötland

Inför lov och längre ledigheter kan risken öka för att en elev förs ut ur landet mot sin vilja. Det kan handla om:

• tvångsäktenskap
• könsstympning
• olika former av tvångsåtgärder
• så kallade ”uppfostringsresor”

Var särskilt uppmärksam på elever som uttrycker oro inför en resa eller som inte återvänder till skolan efter lov. En elev som berättar om rädsla för att bli bortförd ska alltid tas på största allvar. Situationen kan vara akut och kräva omedelbart agerande enligt gällande rutiner.

För att förebygga och motverka hedersrelaterat våld och förtryck behöver:

• personal ha kunskap om hedersrelaterad problematik
• tydliga rutiner finnas för hur oro och misstanke ska hanteras
• handlingsplaner vara kända och förankrade i verksamheten

Ledningen har ett särskilt ansvar för att skapa en trygg och stödjande arbetsmiljö. Personal ska ha tillgång till stöd i svåra ärenden och vid eventuella hot- eller risksituationer.

Ett aktivt och systematiskt värdegrundsarbete, kombinerat med kompetenshöjande insatser och tydliga strukturer, är centralt för ett långsiktigt förebyggande arbete.

Granskningar visar att hedersnormer i vissa fall kan förstärkas eller normaliseras inom förskola och skola. Det kan exempelvis ske när personal anpassar verksamheten efter vårdnadshavares eller släktingars krav på ett sätt som begränsar barnets fri- och rättigheter.

Barnets bästa ska alltid sättas främst. Skolan får aldrig bidra till att upprätthålla normer eller strukturer som inskränker barns rättigheter.

Vid hedersrelaterat våld och förtryck måste den utsattas säkerhet alltid vara överordnad. Hedersrelaterat våld skiljer sig från annat våld genom sin ofta kollektiva karaktär och genom att kontroll och hot kan utövas av flera personer, även från utlandet. Detta gör riskbedömningen mer komplex och ställer höga krav på socialtjänstens handläggning. Alla åtgärder och insatser ska därför planeras och genomföras med säkerhet som utgångspunkt och i nära samverkan med relevanta aktörer.

Vid misstanke om hedersrelaterat våld ska en omedelbar och dokumenterad skyddsbedömning alltid genomföras för att avgöra behovet av akut skydd. Utredningen ska kartlägga våldets karaktär, omfattning och konsekvenser, samt den utsattas behov av stöd och skydd. När barn är utsatta krävs särskild försiktighet kring kontakten med vårdnadshavare. Risken för ytterligare våld måste alltid beaktas, oavsett om ärendet gäller barn eller vuxna.

Socialtjänsten bör använda strukturerade riskbedömningsinstrument såsom PATRIARK eller HEVA, och risk- och skyddsbedömningar behöver uppdateras löpande eftersom situationen snabbt kan förändras. Syftet är att säkerställa att den utsatta får adekvata skyddsåtgärder, rätt insatser och tillgång till information om sina rättigheter.

I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (HSLF‑FS 2022:39) kan du läsa mer om de centrala krav som styr socialtjänstens utredningar vid våld, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck: HSLF-FS 2022:39 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer – Socialstyrelsen

Som huvudregel ska vårdnadshavare informeras när socialtjänsten utreder ett barn. Vid hedersrelaterad problematik kan socialtjänsten dock behöva avvakta med att informera hemmet, exempelvis när vårdnadshavare eller andra närstående misstänks för övergrepp, när en polisutredning befinner sig i ett känsligt skede eller när barnet själv motsätter sig att hemmet kontaktas. Syftet är att inte utsätta barnet för ytterligare risk eller påverka förundersökningen.

Enligt socialtjänstlagen finns det möjlighet att föra enskilda samtal med barn utan vårdnadshavarens samtycke och utan att informera vårdnadshavaren i förväg när detta krävs för barnets säkerhet eller för att utredningen ska kunna genomföras korrekt.

Barn och unga som riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld kan behöva omedelbart och kraftfullt skydd. Med stöd av Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) kan socialtjänsten besluta om vård utan vårdnadshavares samtycke, exempelvis genom akut omhändertagande eller placering utanför hemmet. Socialtjänsten kan också besluta om umgängesbegränsningar och hemlighållande av vistelseadress. Mer information om LVU hittar du hos Socialstyrelsen: LVU – Handbok för socialtjänsten

Utreseförbud kan användas när det finns risk att barnet förs utomlands för att giftas bort, könsstympas eller utsättas för andra skadliga utlandsvistelser. Förbudet kan beslutas skyndsamt och att föra ett barn utomlands i strid med ett utreseförbud är en brottslig handling. Stöd och vägledning om utreseförbud hittar du på Kunskapsguiden: Om utreseförbud för barn – Kunskapsguiden

Utsatta personer kan behöva både akuta och långsiktiga insatser. Socialtjänsten behöver därför göra individuella och noggranna överväganden i planeringen av insatser. Arbetet ska alltid utgå från den utsattas upplevelse av risk och trygghet. Hedersrelaterat våld är ofta långvarigt, kollektivt och påverkar individens livsutrymme på flera nivåer. Därför måste insatser utformas med fokus på säkerhet, skydd och hållbara lösningar.

Behov kan omfatta praktiskt stöd, psykosocialt stöd, behandling eller stöd att förstå sina rättigheter. Många utsatta kan känna ambivalens och saknad efter familjen, vilket kan leda till återvändande trots risker. Det är också vanligt att individer tar tillbaka sin berättelse efter hot eller påtryckningar från familjen. Därför är kontinuerlig uppföljning avgörande.

Barn och unga som placeras utanför hemmet kan själva återuppta kontakt med familjen, vilket kan innebära betydande risker om socialtjänsten inte har insyn. Insatser måste därför vara tätt koordinerade och riskbedömda.

Skyddet för den utsatta är alltid överordnat. Insatser till familj eller våldsutövare får aldrig ersätta eller fördröja nödvändiga skyddsåtgärder. Familjebehandlande insatser vid hedersrelaterat våld kräver särskild försiktighet eftersom våldet ofta är kollektivt och sanktionerat av flera personer. Sådana insatser ska endast genomföras efter strukturerad riskbedömning och av personal med dokumenterad hederskompetens.

Socialtjänsten har samtidigt ett ansvar att erbjuda insatser som syftar till att förändra våldsutövares beteende. Motivation till förändring är dock ofta låg och kunskapsläget kring effekter vid hedersrelaterat våld är begränsat. Insatser till utövare kan vara en del av det långsiktiga arbetet för att minska fortsatt våld, men får aldrig ske på bekostnad av den utsattas säkerhet.

Läs mer på Socialstyrelsen: Behandlingsmetoder för personer som utövar våld i nära relationer

Personer utsatta för hedersrelaterat våld och förtyck berättar sällan spontant om sin situation, därför krävs ett aktivt och lyhört förhållningssätt. Patienter kan söka vård för akuta skador efter våld, men även för mer diffusa symtom som:

• återkommande huvudvärk eller magsmärtor
• muskel- och ledvärk utan tydlig medicinsk förklaring
• sömnsvårigheter och ätstörningar
• ångest, depression och låg självkänsla
• koncentrationssvårigheter och självskadebeteende

Skuld, skam och social isolering är vanligt förekommande. Symtomen kan vara tecken på pågående eller tidigare utsatthet och behöver bemötas med lyhördhet, trygghet och fokus på patientens säkerhet.

Hedersrelaterat våld och förtryck skiljer sig från annat våld genom sin kollektiva karaktär. Kontroll, hot och våld kan utövas av flera personer samtidigt – både inom och utanför familjen och ibland även från släktingar i andra länder. Detta innebär att en utsatt person sällan kan tala fritt i närvaro av anhöriga och att risken för påverkan, övervakning och sanktioner är betydligt högre än i andra våldsformer.

Samtal ska därför alltid erbjudas enskilt, aldrig med familj eller anhöriga närvarande. Anhöriga får aldrig tolka eller sitta med. Använd neutral eller telefontolk för att minska risker för ryktesspridning och påverkan från nätverket.

Oskuldsnormer innebär starka krav, främst på flickor och unga kvinnor, att bevara ”oskuld” kopplat till familjens heder. Det kan leda till kontroll, hot, våld eller krav på oskuldsintyg.

Det är inte medicinskt möjligt att fastställa om en person haft samlag. Oskuldskontroller, intyg och så kallade oskuldsingrepp är inte förenliga med svensk lag och ska inte utföras inom hälso- och sjukvården.

Kvinnlig könsstympning är ett allvarligt övergrepp och kan orsaka omfattande fysiska och psykiska besvär, såsom smärta, infektioner samt problem vid menstruation, urinering eller samlag. Vården behöver vara uppmärksam på både medicinska och psykosociala konsekvenser.

I Västra Götalandsregionen finns regional medicinsk riktlinje (RMR) för att säkerställa god och jämlik vård för flickor och kvinnor som lever med besvär relaterade till könsstympning. Här hittar du RMR: Könsstympning av flickor och kvinnor.pdf

Hälso- och sjukvården har en lagstadgad skyldighet att dokumentera bedömningar, beslut och åtgärder i patientjournalen. Vid misstanke om hedersrelaterat våld och förtryck är det särskilt viktigt att dokumentationen är saklig, tydlig och säker, med omsorg om patientens integritet och skyddsbehov. Journalen kan vid behov låsas, och särskild hänsyn ska tas till hanteringen av skyddade personuppgifter.

Detta ska alltid dokumenteras vid misstanke eller bekräftad utsatthet:

• Skador och fynd
• Patientens egen berättelse, så ordagrant som möjligt
• Personalens egna observationer och iakttagna beteenden

Noggrann dokumentation kan vara avgörande för patientens möjlighet att få skydd, stöd och rättslig prövning, och kan användas som bevisning i en rättsprocess. En tydligt dokumenterad historik av våldsutsatthet är också viktig för att säkerställa att patienten får korrekta diagnoser, adekvat vård och rätt behandling över tid.

Polisen ska så tidigt som möjligt bedöma om ett brott kan ha hedersrelaterade motiv eller om den brottsutsatta befinner sig i en hederskontext. Vid misstanke ska detta dokumenteras utförligt, exempelvis i en promemoria. De första iakttagelserna är ofta avgörande och kan styra hela den fortsatta utredningen.

En tidig och korrekt identifiering ger förutsättningar för relevanta utredningsåtgärder från start. Det stärker kvaliteten i förundersökningen och ökar möjligheten att erbjuda rätt stöd- och skyddsåtgärder för den utsatta.

Polisen har ett internt metodstöd för hedersrelaterad brottslighet som innehåller både teoretisk kunskap och praktisk vägledning för olika situationer som kan uppstå i tjänsten. Yrkesverksamma kan även kontakta RCH Älvsborg eller polisens nationella kompetensnätverk mot hedersrelaterad brottslighet för rådgivning.

Vid hedersrelaterat våld och förtryck behöver polisen omedelbart göra en initial riskbedömning, eftersom hotbilden ofta är kollektiv, kan eskalera snabbt och involvera flera personer, även utanför den närmaste familjen eller utanför Sverige.

Riskbedömningen ska omfatta:

• akuta hot och risk för omedelbart våld
• risk för bortförande eller kvarhållande utomlands
• påverkan från familj eller släkts nätverk
• risker för syskon och andra närstående i samma miljö

För att säkerställa trygghet ska polisen alltid tala med den utsatta enskilt, utan familj eller anhöriga närvarande, och använda neutral eller telefontolk vid behov. Detta minskar risken för påverkan och ryktesspridning, vilket är vanligt i hederskontexter.

Skyddsarbetet kräver ofta en nära samverkan mellan polis, socialtjänst, åklagare och andra aktörer för att snabbt kunna fatta rätt beslut och skapa ett hållbart skydd för den utsatta personen.

I ärenden som rör hedersrelaterad brottslighet är det i normalfallet åklagaren som är förundersökningsledare. Arbetet inleds när brottsanmälan registreras och ärendet överlämnas från polisen till Åklagarmyndigheten.

Åklagarmyndigheten har ett internt metodstöd för ärenden som rör hedersrelaterad brottslighet och könsstympning. Myndigheten har också ett nationellt nätverk mot hedersrelaterad brottslighet, där bland annat två åklagare från Åklagarområdet Väst–Bergslagen ingår, varav en är placerad på Åklagarkammaren i Borås.

Det finns särskilt framtaget material för ärenden där någon riskerar att föras utomlands, hållas kvar utomlands eller återvänder efter en ofrivillig utlandsvistelse. Därutöver finns checklistor för handläggning av ärenden med särskilt utsatta brottsoffer, med kompletterande stödmaterial specifikt kopplat till hedersrelaterad brottslighet.